Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 40

• Предыдущая
• 40/137
• Следующая

Nar staren sjong visan for tusende gangen, for pojken over garden. Han satte handerna for munnen som ett ror och ropade: "Skatan ska ta dem. Skatan ska ta dem."

"Vem ar det, som vill skramma mig?" fragade staren och flaxade oroligt med vingarna. "Det ar Krakfangad, som skrammer dig," sade pojken. Denna gangen sokte inte krakhovdingen tysta ner honom. I stallet hade bade han och hela flocken sa roligt, att de kraxade av belatenhet.

Ju langre inat landet de kommo, desto storre blevo sjoarna, och desto rikare blevo de pa oar och uddar. Och pa en sjostrand stod andraken och krumbuktade sig for andhonan. "Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Ja ska vara dig trogen i all mina dar," sade andraken. – "Varar inte till sommarns slut," skrek pojken, som for forbi. – "Vad ar du for en?" ropade andraken. – "Jag heter Krakstulen," skrek pojken.

Vid middagstiden slogo krakorna ner i en beteshage. De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tankte pa att ge pojken nagot. Sa kom Fumle-Drumle farande fram till hovdingen med en kvist av en tornbuske, som det satt nagra roda nypon pa.

"Har ska du fa, Vind-Ile" sade han. "Det ar vacker mat, som passar at dig." Vind-Ile fnyste foraktligt. "Tror du jag vill ata gamla torra nypon?" sade han. – "Och jag, som trodde att du skulle bli glad at dem!" sade Fumle-Drumle och slangde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den foll ner alldeles framfor pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och ata sig matt.

Nar krakorna hade atit, borjade de att prata. "Vad tanker du pa, Vind-Ile? Du ar sa tyst i dag," sade en av dem till anforaren. – "Jag tanker pa att i den har trakten levde en gang en hona, som var mycket glad at sin matmor och for att riktigt gladja henne gick och varpte en kull agg, som hon gomde under ett lagardsgolv. Hela tiden hon ruvade aggen, frojdade hon sig vid tanken pa hur glad matmodern skulle bli at kycklingarna. Matmodern undrade forstas var honan holl till en sa lang tid. Hon sokte henne, men fann henne inte. Kan du gissa, Langnabb, vem som fann henne och aggen?"

"Jag tanker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men nar du har talat om detta, sa ska jag beratta nagot liknande. Kommer ni ihag den stora, svarta katten i Hinneryds prastgard? Hon var missnojd med husbondfolket, darfor att de alltid togo de nyfodda ungarna ifran henne och drankte dem. Inte mer an en enda gang lyckades hon halla dem gomda, och det var, nar hon hade lagt dem i en halmstack ute i marken. Hon var nog sa nojd med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer gladje av dem, jag an hon."

Nu blevo allihop sa ivriga, att de follo varandra i talet. "Vad ar det for konst att stjala agg och smaungar?" sade en. "Jag har en gang jagat en unghare, som var narapa fullvuxen. Det var att folja honom ur snar i snar." Langre kom hon inte, forran en annan tog ordet ifran henne. "Det kan nog vara lustigt att valla hons och kattor forargelse, men anda markvardigare finner jag det, att en kraka kan skaffa en manniska fortret. Jag stal en gang en silversked..."

Men nu tyckte pojken, att han var for god att sitta och hora pa sadant snack. "Nej, hor nu, krakor!" sade han. "Jag tycker ni borde skammas for att tala om all er elakhet. Jag har levat ibland vildgassen i tre veckor, och av dem har jag inte och hort annat an gott. Ni matte ha en dalig hovding, som later er rova och morda pa det dar sattet. Ni borde allt borja ett annat liv, for jag kan tala om for er, att manniskorna har blivit uppledsna pa er ondska, att de med all makt forsoker att rota ut er. Och da lar det nog snart bli slut med er."

Nar Vind-Ile och krakorna horde detta, blevo de sa onda, att de amnade kasta sig over pojken och slita sonder honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och stallde sig framfor honom. "Nej, nej, nej!" sade han och tycktes bli alldeles forskrackt. "Vad tror ni Vind-Kara ska saga, om ni river sonder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?" – "Det ska vara du, Fumle-Drumle, som ar radd for kvinnfolk," sade Ile, men i alla fall lamnade bade han och de andra Tummetott i fred.

Kort darefter drogo krakorna vidare. Allt hittills hade pojken tankt for sig sjalv, att Smaland inte var ett fattigt land, som han hade hort. Nog var det skogigt och fullt av bergasar, men utmed aar och sjoar lago odlade marker, och nagon riktig odslighet hade han inte rakat pa. Men ju langre in i landet de kommo, desto sallsyntare blevo byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram over ett riktigt okenland, dar han inte sag annat an mossar och hedar och enbackar.

Solen var nedgangen, men det var annu full dager, nar krakorna nadde den stora ljungheden. Vind-Ile sande en kraka i forvag for att beratta, att han hade haft framgang, och nar det blev kant, lyfte Vind-Kara med flera hundra krakor fran Krakasen for att mote de ankommande. Mittunder det bedovande kraxande, som de motande krakorna upphavde, sade nu Fumle-Drumle till pojken: "Du har varit sa lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig. Darfor vill jag ge dig ett gott rad. Sa snart som vi slar ner, blir du ombedd att utfora ett arbete, som kan synas dig mycket latt. Men akta dig for att gora det!"

Strax darefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson pa bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit forbi av trotthet. Sa manga krakor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han sag inte upp.

"Tummetott," sade Vind-Ile, "stig nu opp! Du ska hjalpa oss med en sak, som ar mycket latt for dig.."

Men pojken rorde sig inte, utan latsade, som om han sov. Da tog Vind-Ile honom vid armen och slapade honom fram over sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen. "Res dig Tummetott," sade han, "och oppna den har krukan!" – "Varfor kan du inte lata mig fa sova?" sade pojken. "Jag ar for trott att gora nagot i kvall. Vanta till i morgon!"

"Oppna krukan!" sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig da upp och monstrade krukan noga. "Hur ska jag, fattiga barn, kunna oppna en sadan kruka? Den ar ju lika stor som jag sjalv." – "Oppna den!" befallde Vind-Ile an en gang. "Annars ska det ga dig illa." Pojken reste sig, vacklade fram till krukan, kande pa locket och lar armarna sjunka. "Jag brukar inte vara sa har svag," sade han. "Om ni bara vill lata mig sova till i morgon, tror jag nog, att jag ska fa bukt med locket."

Men Vind-Ile var otalig, och han rusade fram och nop pojken i benet. Sadan behandling ville inte pojken tala av en kraka. Han ryckte sig hastigt los, sprang ett par steg baklanges, drog sin kniv ur slidan och holl den utstrackt framfor sig. "Akta dig du!" ropade han till Vind-Ile.

Denne var likval sa forbittrad, att han inte vajde undan for faran. Alldeles som om han hade varit blind, stortade han mot pojken och kom sa ratt mot kniven, att den trangde genom hans oga in i hjarnan. Pojken drog hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna. Sedan sjonk han ner dod.

"Vind-Ile ar dod! Den frammande har dodat var hovding Vind-Ile!" ropade de narmaste krakorna, och darefter uppstod ett forfarligt ovasen. Somliga jamrade sig, andra ropade pa hamnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet at. Han flaxade med utbredda vingar over pojken och hindrade de andra att komma fram och borra nabbarna i honom.

Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa stallt for sig. Inte kunde han springa undan krakorna, och inte fanns det nagot stalle, dar han kunde gomma sig. Men sa kom han att tanka pa lerkrukan. Han tog ett haftigt tag i locket och ryckte av det. Darpa hoppade han upp i krukan for att gomma sig i den. Men den var ett daligt gomstalle, for den var nastan till randen full av sma tunna silverslantar. Pojken kom inte nog djupt i ner i den. Da bojde han sig och borjade kasta ut slantarna.

• Предыдущая
• 40/137
• Следующая