Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 39
- Предыдущая
- 39/137
- Следующая
Nar han ater slog upp ogonen, befann han sig hogt over jorden. Han aterkom langsamt till medvetande, och i borjan visste han varken var han var eller vad han sag. Nar han blickade ner, tyckte han, att under honom bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vavd av gront och brunt i stora, oregelbundna fasoner. Mattan var mycket tjock och praktig, men han tyckte, att det var synd, att den var sa illa medfaren. Den var riktigt trasig, langa revor lopte fram genom den, och pa sina stallen voro stora flikar bortryckta. Och det markvardigaste var, att den tycktes ligga utbredd over ett spegelgolv, for under halen och revorna i mattan framskimrade blankt och glansande glas.
Vad pojken darnast lade marke till var, att solen kom upprullande pa himlen. Strax borjade spegelglaset under halen och revorna i mattan att blanka i rott och guld. Det sag mycket praktigt ut, och pojken var glad ar de vackra fargskiftningarna, fastan han inte ratt forstod vad det var, som han sag. Men nu sankte sig krakorna, och med ens markte han, att den stora mattan under honom var jorden, som har var kladd med gron barrskog och brun, naken lovskog och att halen och revorna voro blankande fjardar och smasjoar.
Han kom ihag, att forsta gangen han hade farit fram uppe i luften hade han tyckt, att den skanska jorden sag ut som ett rutigt tygstycke. Men det har, som liknade en sonderriven matta, vad kunde det vara for ett land.
Han borjade gora sig en massa fragor. Varfor satt han inte pa den vita gaskarlens rygg? Varfor flog en stor svarm krakor omkring honom? Och varfor rycktes och slangdes han hit och dit, sa att han holl pa att ga av?
Sa blev alltsammans klart for honom pa en gang. Han hade blivit bortrovad av ett par krakor. Den vita gaskarlen lag kvar vid stranden och vantade, och vildgassen skulle i dag resa uppat Ostergotland. Sjalv fordes han at sydvast, det forstod han darav, att han hade solskivan bakom sig. Och den stora skogsmattan, som lag under honom, var sakert Smaland.
"Hur ska det nu ga med den vita gaskarlen, nar jag inte kan ta vard om honom?" tankte pojken och borjade ropa at krakorna, att de genast skulle fora honom tillbaka till vildgassen. Han var inte en smula orolig for sin egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de forde bort honom.
Krakorna fragade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flogo framat sa fort de formadde. Men om en stund smallde en av dem i vingarna pa det satt, som betyder: "Se opp! Fara!" Strax darpa doko de ner i en granskog, trangde mellan de risiga grenarna anda till skogsbottnen och satte ner pojken under en tat gran, dar han var sa val gomd, att inte en gang en falk hade kunnat fa syn pa honom.
Femtio krakor stallde upp sig omkring pojken med nabbarna riktade mot honom for att vakta honom. "Nu kanske jag kan fa veta, krakor, vad ni har for mening med att fora bort mig," sade han. Men han fick knappast tala till punkt, forran en stor kraka vaste at honom: "Tig du bara! Annars hackar jag ut ogonen pa dig!"
Det var tydligt, att krakan menade vad hon sade, och pojken hade intet annat att gora an att lyda. Sa satt han dar och stirrade pa krakorna, och krakorna stirrade pa honom.
Ju langre han sag pa dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt vad deras fjaderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kande till bad eller inoljning. Tarna och klorna voro smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var annat slags faglar an vildgass, det markte han. Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djarva utseenden alldeles som bovar och landstrykare.
"Det ar bestamt ett riktigt rovarpack, som jag har rakat ut for," tankte han.
I detsamma horde han vildgassens lockrop uppover sig. "Var ar du? Har ar jag. Var ar du? Har ar jag."
Han forstod, att Akka och de andra hade gett sig ut for att soka honom, men innan han hann att svara dem, vaste den stora krakan som tycktes vara anforare for bandet, i hans ora: "Tank pa dina ogon!" Och det var inte annat for honom att gora an tiga.
Vildgassen matte inte ha vetat, att han var dem sa nara, utan bara tillfalligtvis kommit att fara over denna skog. Han horde deras rop ett par ganger till; sedan dog det bort. "Ja, nu maste du reda dig pa egen hand, Nils Holgersson," sade han da till sig sjalv. "Nu far du visa om du har lart dig nagot under de har veckorna i vildmarken.
En stund darefter gjorde krakorna min av att bryta upp, och da de ocksa tycktes amna bara honom med sig pa det sattet, att en holl i skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken: "Ar det ingen av er krakor, som ar stark, att hon kan bara mig pa sin rygg? Ni har redan farit sa illa fram med mig, att det kanns, som om jag vore itu. Lat mig bara rida! Jag ska inte kasta mig ner fran krakryggen, det lovar jag er."
"inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det," sade anforaren, men nu kom den storsta av krakorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit fjader i vingen, fram och sade: "Det vore val battre for oss alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel an halv, och darfor ska jag forsoka bara honom pa ryggen." – "Om du orkar, Fumle-Drumle, sa ar det inte mig emot," sade Vind-Ile. "Men tappa inte bort honom!"
Harmed var redan mycket vunnet, och pojken kande sig riktigt nojd igen. "inte ar det lont att forlora humoret, darfor att jag har blivit bortstulen av krakorna," tankte han. "De stackarna ska jag val komma till ratta med."
Krakorna flogo allt fortare mot sydvast fram over Smaland. Det var en praktig morgon, solig och lugn, och faglarna nere pa jorden hollo som bast pa att sjunga sina friarvisor. I en hog, mork skog satt sjalva trasten med hangande vingar och fortjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag pa slag. "Vad du ar vacker! Vad du ar vacker! Vad du ar vacker!" sjong han. "Ingen ar sa vacker. Ingen ar vacker. Ingen ar sa vacker." Och sa snart som han hade slutat denna visa, borjade han den pa nytt.
Men pojken for just da fram over skogen, och nar han hade hort visan ett par gangen och markte, att trasten inte kunde nagon annan, satte han bada handerna som en lur for munnen och ropade nerat: "Det dar har vi hort forr. Det dar har vi hort forr." – "Vem ar det? Vem ar det? Vem ar det? Vem gor narr av mig?" fragade trasten och forsokte fa syn pa den, som ropade. – "Det ar Krakrovad, som gor narr av din visa," svarade pojken. Krakhovdingen vande pa huvudet i detsamma och sade: "Akta dina ogon, Tummetott!" Men pojken tankte: "Nej, det bryr jag mig inte om, Jag vill just visa dig, att jag inte ar radd for dig."
Allt langre inat landet foro de, och skogar och sjoar fanns det overallt. I en bjorkhage satt skogsduvan pa en naken gren, och framfor henne stod duvhanen. Han blaste upp fjadrarna, krokte pa nacken, hojde och sankte kroppen, sa att brostfjadrarna brusade mot grenen. Under tiden kuttrade han: "Du, du, du ar den vackraste i skogen. Ingen i skogen ar sa vacker som du, du, du."
Men uppe i luften for pojken forbi, och nar han horde duvhannen, kunde han inte halla sig tyst." Tro honom inte! Tro honom inte!" ropade han.
"Vem, vem, vem ar det, som ljuger pa mig?" kuttrade duvhannen och forsokte att fa syn pa den, som hade skrikit till honom. "Det ar Kraktagen, som ljuger pa dig," svarade pojken. Aterigen vande Vind-Ile huvudet mot pojken och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar honom sade: "Lat honom prata, sa tror smafaglarna, att vi krakor har blivit kvicka och roliga faglar!" – "De ar val inte sa dumma heller," sade Vind-Ile, men han tyckte nog om tanken, for sedan lat han pojken ropa sa mycket han ville.
Skog och skogsmark var det mesta, som de flogo fram over, men det fanns forstas ocksa bade kyrkor och kyrkbyar och smakojor i skogsbrynet. Pa ett stalle sago de en gammal trevlig herrgard. Den lag med skogen bakom sig och sjon framfor sig, hade roda vaggar och brutet tak, valdiga lonnar omkring gardsplanen och stora, risiga krusbarsbuskar i tradgarden. Overst pa vaderflojeln satt staren och sjong sa, att var ton hordes in till honan, som lag pa agg i holken i parontradet. "Vi har fyra sma vackra agg," sjong staren. "Vi har fyra sma vackra, runda agg. Vi har hela boet fullt av praktiga agg."
- Предыдущая
- 39/137
- Следующая
