Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 65
- Предыдущая
- 65/137
- Следующая
Det hade varit grymt, men det var klart, att far hade fruktat, att den dar hasten skulle ha lockat honom till fafanga och sloseri, och nu, sa har langt efterat, maste han erkanna, att far hade haft ratt. En sadan hast kunde visst ha blivit en frestelse. Men da i borjan hade han sorjt rent forfarligt. Han hade farit in till Orebro ibland bara for att sta i ett gathorn och se hasten kora forbi eller for att fa smyga sig till honom i stallet med en bit socker.
"Om far dor och jag far garden," hade han tankt, "ska jag kopa igen min hast, det forsta jag gor."
Nu var far dod, och han sjalv satt vid garden sedan ett par ar, men han hade inte gjort ett enda forsok att kopa tillbaka hasten. Han hade inte tankt pa honom pa langliga tider forran i kvall.
Det var markvardigt, att han hade kunnat glomma den sa helt och hallet. Men far var en mycket myndig och viljestark man, och nar sonen hade blivit vuxen och de tva jamt gatt samman vid arbetet, hade far fatt stor makt over honom. Da hade han kommit att tycka, att far hade ratt i allt, vad han gjorde. Och sedan han sjalv hade overtagit garden, hade han bara forsokt att i allting handla sa, som far skulle ha handlat.
Han visste nog, att folk sade, att far var snal, men det var val ratt att halla i pungen och inte kasta bort pengarna i onodan. Det goda, som man hade fatt, skulle man val inte lata forfaras. Det var battre att kallas snal och sitta pa en skuldfri gard an att ha stora lan och dras med som de andra hemmansagarna.
Sa langt var han kommen i sina tankar, da han ryckte till, darfor att han horde nagot besynnerligt. Det var, som om en gall och gackande rost hade upprepat just vad han tankte: "Det ar bast att halla hart om pungen. Det ar battre att kallas snal och sitta pa en skuldfri gard an att dras med lan som de andra hemmansagarna."
Det lat, som om nagon ville gora sig lustig over hans visdom, och han holl pa att bli ond, nar han markte, att alltihop bara var ett misstag. Det hade borjat blasa nu, och har hade han statt och blivit sa somnig, att han hade tagit vindens tjutande i skorstenen for riktigt tal.
Han vande ogonen mot vaggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga slag. det var gruvligt sa sent det hade blivit. "Det ar pa tiden, att du gar och lagger dig," tankte han. Men sa kom han ihag, att han annu inte hade gatt runt garden, som han brukade gora var kvall for att se efter, att alla dorrar och luckor voro stangda och alla ljus slackta. det hade han aldrig forsummat, sedan han hade blivit herre dar. Han slangde pa sig rocken och gick ut i ovadret.
Allting fann han sa, som det skulle vara, utom att dorren till den tomma holadan hade blivit uppkastad av vinden. Han gick in efter nyckeln, stangde ladan och stoppade nyckeln i rockfickan. Sedan begav han sig tillbaka in i storstugan, tog av rocken och hangde den framfor elden. Men han gick inte till sangs nu heller, utan borjade ga fram och tillbaka i stugan. Det var ett fasligt vader ute med den bitande kalla blasten och det snoblandade regnet. Och hans gamla hast stod ut i detta ovader utan att ha sa mycket som ett tacke till skydd! Han borde val anda ha gett sin gamla van tak over huvudet, nar han var kommen till den har trakten.
Dar mittemot pa gastgivargarden horde pojken en gammal skrallande vaggklocka sla elva slag. Just da holl han pa att losgora kreaturen for att fora dem till ladan i bondgarden. Det tog ratt lang tid att fa dem vackta och ordnade, men antligen voro de fardiga och tagade in pa den snala bondfolkets gard i en lang rad med pojken som vagvisare.
Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gatt garden runt och stangt holadan, sa att nar djuren kommo tagande, var dorren last. Pojken blev staende helt bestort. Nej, han kunde inte lata kreaturen sta dar! Han maste in i huset och skaffa reda pa nyckeln.
"Hall dem lugna har, medan jag gar och hamtar nyckeln!" sade han till den gamla hasten, och darmed sprang han.
Mittpa gardsplanen hejdade han sig for att fundera ut hur han skulle komma in i huset. Medan han stod dar, sag han ett par sma vandrare komma gaende pa vagen och stanna framfor gastgivargarden.
Pojken sag genast, att det var ett par sma flickor, och han sprang narmare, for han tankte, att han kanske kunde fa hjalp av dem.
"Se sa, Britta Maja," sade den ena, "nu ska du inte grata langre! Nu ar vi vid gastgivargarden. Har far vi nog komma in."
Knappt hade flickan sagt detta, forran pojken ropade till henne: "Nej, ni ska inte forsoka komma in i gastgivargarden. Det ar alldeles omojligt. Men i den har bondgarden har de inga gaster. Dit ska ni ga."
De sma flickorna horde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade till dem. Men det undrade de inte sa mycket pa, for det var ju alldeles kolmork natt. Den storre av dem svarade genast: "Vi vill inte ga in i den dar garden, for de, som bor dar, ar snala och elaka. Det ar for deras skull, att vi tva maste ga och tigga pa vagen."
"Det kan nog sa vara," sade pojken, "men ni ska ga dit i alla fall. Ni ska fa se, att det gar bra for er."
"Ja, vi kan ju forsoka da, men vi blir nog inte en gang inslappta," sade de tva sma flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade pa.
Husbonden stod aterigen framfor elden och tankte pa hasten, nar han horde knackningen. Han gick ut for att se efter vad som stod pa och tankte med detsamma for sig sjalv, att inte skulle han lata locka sig att slappa in nagon vandrare. Men just som han vred upp laset, var en vind till hands och passade pa. Den rev dorren ur handen pa honom och kastade den mot vaggen. Han maste ut pa bron for att dra igen dorren, och nar han kom tillbaka in i stugan, stodo de sma flickorna redan darinne.
Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par sma toser, som gingo krokta under pasar, som voro lika langa som de sjalva.
"Vad ar ni for ena, som ar ute och driver sa sen pa natten?" sade husbonden ovanligt.
De tva barnen svarade inte genast, utan stallde forst fran sig sina pasar. Darpa gingo de emot honom och strackte fram sina sma hander till halsning. "Vi ar Anna och Britta Maja fran Engardet," sade den aldsta, "och vi skulle be om nattharbarge."
Han tog inte emot de framstrackta handerna och var just fardig att kora ut tiggarungarna, da ett nytt minne steg upp for honom. Engardet, var det inte en liten stuga, dar en fattig anka hade bott med sina fem barn? Men ankan hade statt i skuld hos hans far for nagra hundra kronor, och for att fa ut sin fordran hade fadern latit salja hennes stuga. Sedan hade ankan farit upp till Norrland med de aldsta barnen for att soka arbete, men de tva yngsta hade kommit pa socknen.
Han blev bitter till sinnes, nar han paminde sig om detta. Han visste, att far hade blivit mycket klandrad for att han hade kravt ut de dar pengarna, som anda voro hans ratta egendom.
"Vad har ni for er nu for tiden?" sade han med strang ton till barnen. "Har inte fattigvarden tagit hand om er? Varfor stryker ni omkring och tigger?"
"Det ar inte vart fel," svarade den storsta flickan. "Det ar det folket, som vi ar hos, som har skickat oss for att tigga."
"Naja, ni har ju fatt pasarna fulla," sade bonden, "ni kan inte klaga. Nu ar det bast, att ni tar fram av det, som ni har med er, och ater er matta, for har kan ni ingen mat fa. Alla kvinnfolken har redan gatt och lagt sig. Sen kan ni lagga er i vran vid spisen, sa behover ni inte frysa."
Han slog ut med handen liksom for att visa dem fran sig, och hans ogon fingo ett nastan hart uttryck. Han maste ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga om sin egendom. Annars kanske han sjalv i sin barndom hade fatt lopa omkring med tiggarpasen pa samma satt som dessa.
Knappt hade han tankt ut tanken, forran den galla och gackande rosten, som han hade hort forut en gang i kvall, upprepade den ord for ord. Han lyssnade och forstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som vasnades i skorstenen. Men det var det markvardiga, att nar vinden sa dar upprepade hans tankar, syntes de honom sa underligt dumma och harda och falska.
- Предыдущая
- 65/137
- Следующая
