Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 56

• Предыдущая
• 56/137
• Следующая

Algen sprang an en gang undan med sadan fart, att hunden inte kunde hinna honom. "Karr, Karr," ropade han om en stund, "hor du inte hur det knapper i granarna?" Nu var rosten sa bedrovlig, att den kunde smalta en sten. Karr stannade for att lyssna och horde ett svagt, men tydligt knappande uppe ifran traden. Det lat som tickandet i ett ur. "Jo, jag hor hur det knapper," ropade Karr och sprang nu inte vidare. Han forstod, att algen inte ville, att han skulle folja efter honom, utan att han skulle ge akt pa nagot, som forsiggick i skogen.

Karr stod under en gran, som hade yviga, slapande grenar och grova, morkgrona barr. Han sag noga pa tradet och tyckte da, att det var, som om dess barr rorde sig. Nar han gick an narmare, upptackte han en mangd gravita larver, som trevade sig fram utmed tradgrenarna och ato av barren. Det fanns fullt av dem pa var gren, de gnagde och ato. Det knappte och knappte i traden av alla deras sma arbetande kakar. Avatna barr follo oupphorligen till marken, och fran de stackars granarna strommade ut en sa stark doft, att hunden plagades av den.

"Den dar granen far nog inte behalla manga barr," tankte han och vande blickarna mot narmaste trad. Detta var ocksa en stor, statlig gran, men den sag likadan ut. "Vad kan detta vara?" tankte Karr. "Det ar synd om de vackra traden. De har snart inte mycken fagring kvar. "Han gick fran trad till trad och forsokte att ta reda pa hur det stod till med dem. "Dar ar en tall. Den har de kanske inte vagat sig pa," tankte han. Men de hade angripit ocksa tallen. "Och dar en bjork. Jo, dar ocksa, dar ocksa! Det har kommer inte skogvaktaren att tycka om," tankte Karr.

Han sprang langre inat snaren for att fa veta hur vitt forharjelsen var spridd. Vart han kom, hordes samma tickande, kandes samma lukt, och foll samma barr-regn. Han behovde inte stanna for att se. Han forstod av dessa tecken hur det hangde ihop. De sma larverna funnos overallt. Hela skogen holl pa att bli kalaten av dem.

Plotsligen kom han till en trakt, dar ingen doft kandes, och dar det var tyst och stilla. "Har ar det slut med deras herravalde," tankte hunden, stannade och sag sig omkring. Men har var det anda varre, har hade larverna redan andat sitt arbete, och traden stodo barrlosa. De voro som doda, och det enda, som kladde dem, var en hop trassliga tradar, som larverna hade spunnit for att begagna till bryggor och vagar.

Har inne bland de doende traden stod Grafall och vantade pa Karr. Men han var inte ensam, utan bredvid honom stodo fyra gamla algar, som voro de mest ansedda i skogen. Karr kande dem. Det var Krokrygg, som var en liten alg, men hade storre puckel an nagon annan, Hornkrone, som var den statligaste av algfolket, Stravmane med den tata palsen, och en gammal och hogbent en, som hette Storstarke och hade varit forfarligt hetsig och stridslysten anda tills han vid sista hostjakten hade fatt en kula i laret.

"Vad i all varlden gar det at skogen?" fragade Karr, nar han kom fram till algarna, som stodo med hangande huvud och langt framskjuten overlapp och sago fundersamma ut. – "Det kan ingen saga." svarade Grafall. "Det har insektfolket har varit det maktlosaste i skogen och har aldrig forr gjort nagon skada, men pa de sista aren hade det helt hastigt vaxt till i mangd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att forstora hela skogen." – "Ja, detta ser illa ut," sade Karr, "men jag marker, att de visaste i skogen har kommit samman for att radplaga, och de har kanske funnit nagon hjalp."

Nar hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket hogtidligt det tunga huvudet, klippte med de langa oronen och sade: "Vi har kallat dig hit, Karr, for att fa veta om manniskorna har reda pa den har forharjelsen." – "Nej," sade Karr, "sa har langt in i snaren gar ju aldrig nagon manniska, nar det inte ar jakttid. De vet ingenting om olyckan." – "Vi, som ar gamla i skogen," sade da Hornkrone, "tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det har insektfolket." – "Vi tycker, att det ena ar nastan lika stor olycka som det andra," sade Stravmane. "Det blir nog slut pa friden i skogen efter detta." – "Men vi kan inte lata hela skogen fordarvas," sade Storstarke. "Vi har inte nagot att valja pa."

Karr forstod, att algarna hade svart att komma fram med vad de ville saga, och han forsokte hjalpa dem. "Det ar kanske er mening att jag ska lata manniskorna veta hur det star till har?" Da borjade alla de gamla nicka med huvudena. "Det ar en svar olycka att behova begara hjalp av manniskorna, men vi har ingen annan rad."

En stund darefter var Karr pa hemvagen. Nar han skyndade fram i djupt bekymmer over allt, vad han hade fatt veta, kom en stor, svart snok emot honom. "Val mott i skogen!" vaste snoken. – "Val mott igen!" glafste Karr och skyndade forbi utan att stanna. Men ormen vande och forsokte hindra honom. "Kanske den dar ocksa ar orolig for skogen," tankte Karr och stannade. Snoken borjade genast tala om den stora forharjelsen. "Det bli nog slut med frid och ro har pa skogen, nar manniskorna ska kallas hit," sade han. – "Jag ar radd for detsamma," sade Karr, "men de gamla i skogen vet val vad de gor." – "Jag tror nog, att jag skulle veta battre rad," sade snoken, "om jag bara finge den lon, som jag onskar mig." – "Ar det inte dig, som de kallar Hjalplos?" sade hunden forsmadligt. – "Jag ar gammal i skogen," sade snoken. "Jag vet hur man ska skaffa bort sadant har otyg." – "Kan du bara fa bort det," sade Karr "tanker jag, att ingen vill neka dig vad du begar."

Nar Karr svarade detta, slank ormen in under en tradrot och fortsatte inte samtalet, forran han lag val skyddad i ett trangt hal. "Halsa da Grafall," sade han, "att om han vill dra bort fran Fridskogen och inte stanna, forran han kommer sa langt mot norr att det inte vaxer en ek i skogen, och inte kommer tillbaka hit, sa lange snoken Hjalplos lever, sa ska jag sanda sjukdom och dod over alla dessa, som kryper och gnager pa granarna!" – "Vad ar det du sager?" fragade Karr, och haret pa hans rygg borjade resa sig. "Vad har Grafall gjort dig for ont?" – "Han har slagit ihjal den, som jag tyckte mest om," sade ormen, "och jag vill ha hamnd pa honom." Innan snoken hann sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen lag oatkomlig under tradroten. "Ligg, dar du ligger, sa lange du vill!" sade Karr till sist. "Vi ska nog kora bort granmaskarna din hjalp forutan.

Nasta dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framat en skogsvag. Karr sprang bredvid dem till en borjan, men om en stund forsvann han, och kort darefter hordes ett starkt skall fran skogen. "Det ar Karr, som driver," sade brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det. "Karr har inte jagat olovligt pa manga ar," sade han. Han sprang inat skogen for att se vad detta var for en hund, och brukspatronen gick efter honom.

De foljde skallet in i den tataste skogen, men dar tystnade det. De stannade for att lyssna, och dar, i stillheten, horde de hur larvernas kakar arbetade, sago hur barren regnade och kande den starka doften. Da markte de ocksa, att alla trad voro betackta av nunnefjarilens larver, de sma tradfienderna, som kunna odelagga miltals med skog.

• Предыдущая
• 56/137
• Следующая