Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 25

• Предыдущая
• 25/137
• Следующая

Vad kunde nu detta vara for en stad? Jo, det kunde pojken fundera ut, darfor att han sag de manga krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att gora med andra an de galejor, som han hade latit segla i landsvagsdiket. Han hade mycket val reda pa den staden, dar det lag sa manga krigsfartyg, inte kunde vara nagot annat an Karlskrona.

Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och sa lange som han hade levat, hade han var dag berattat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt annat, som fanns att se dar i staden. Har kande pojken sig alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle fa se allt detta, som han hade hort sa mycket talas om.

Men han fick bara se en skymt av tornen och befastningarna, som stangde inloppet till hamnen, och av de manga byggnaderna pa varvet, innan Akka slog ner pa det ena av de platta kyrktornen.

Det var nog en saker plats for dem, som ville komma undan en rav, och pojken borjade undra om han inte kunde vaga att krypa in under gaskarlens vinge for denna enda natt. Jo, det kunde han bestamt, det voro allt gott for honom att fa sova en smula. Han skulle forsoka att fa se litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust.

*

Pojken tyckte sjalv, att det var besynnerligt, att han inte kunde halla sig stilla och vanta till nasta morgon med att se fartygen. Han hade visst inte sovit i fem minuter, forran han gled fram under vingen och klattrade utmed askledaren och vattenrannorna anda ner till marken.

Han stod snart pa ett stort torg, som utbredde sig framfor kyrkan. Det var belagt med kullriga stenar och likasa besvarligt for honom att vandra over, som det ar for stort folk att ga pa en tuvig ang. Sadana, som aro vana att halla till i vildmarken eller bo langt borta pa landet, kanna sig alltid angsliga, nar de komma in i en stad, dar husen sta raka och stela och gatorna ligga oppna, sa att var och en kan se den, som gar dar. Och pa samma satt gick det nu med pojken. Nar han stod pa det stora Karlskrona torg och sag pa Tyska kyrkan och radhuset och Storkyrkan, som han nyss hade kommit ner ifran, sa kunde han inte annat onska, att han vore tillbaka uppe pa tornet hos gassen.

Lycka var det, att det var alldeles tomt pa torget. Dar fanns ingen manniska, om man inte skulle rakna en staty, som stod dar pa en hog fotstallning. Pojken sag lange pa statyn, som forestallde en stor, grov karl i trekantig hatt, langrock, knabyxor och grova skor, och undrade vad det var for en. Han holl en lang kapp i handen och sag ut, som om han skulle gora bruk av den ocksa, for han hade ett fasligt strangt ansikte med en stor, krokig nasa och en ful mun.

"Vad har den dar langlappen har att gora?" sade pojken till sist. Han hade aldrig sjalv kant sig sa liten och omklig som den kvallen. Han forsokte krya upp sig med att saga ett kackt ord. Sedan tankte han inte mer pa statyn, utan slog in pa en bred gata, som ledde nerat sjon.

Men pojken hade inte gatt langt, forran han horde, att nagon kom efter honom. Det gick nagon bakom honom, som stampade mot stenlaggningen med tunga fotter och stotte mot marken med en skodd kapp. Det lat som om sjalva den stora bronskarlen uppe pa torget hade givit sig ut pa vandring.

Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang nerat gatan, och allt sakrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara nagon annan an han, som gick sa tungt, och pojken blev radd, nar han tankte pa vad han nyss hade sagt at honom. Han vagade inte vanda huvudet for att se efter om det verkligen var han.

"Han kanske bara ar ute och gar for ro skull," tankte pojken. "Inte kan han val vara ond pa mig for de orden, som jag sade. Det var da alls inte sa illa ment."

I stallet for att ga rakt fram och forsoka att komma ner till varvet vek pojken av pa en gata, som ledde at oster. Han ville forst och framst komma undan den dar, som vandrade efter honom.

Men strax darpa horde han, att bronskarlen tog av in pa samma gata, och pojken blev sa radd, att han rakt inte visste var han skulle gora av sig. Och sa svart, som det var, att fa reda pa nagra gomstallen i en stad, dar alla portar stodo stangda! Da sag han pa hoger hand en gammal trakyrka, som lag ett stycke fran gatan mitt i en stor plantering. Inte ett ogonblick betankte han sig, utan rusade fram mot kyrkan. "Kommer jag bara dit, sa ska jag val vara skyddad for allt ont, " menade han.

Nar han sprang framat, fick han helt hastigt syn pa en karl, som stod pa en sandgang och vinkade till honom. "dar ar det visst nagon, som vill hjalpa mig," tankte pojken, blev innerligt glad och skyndade at det hallet. Han var verkligen sa radd, att hjartat bultade i brostet pa honom.

Men nar han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgangen pa en liten pall, blev han helt bestort. "Det kan val inte ha varit den dar, som vinkade at mig," tankte han, for han sag, att hela karlen var av tra.

Han blev staende och stirrade pa honom. Det var en grov karl pa korta ben med ett brett, rodblommigt ansikte, blankt, svart har och svart helskagg. Pa huvudet bar han en svart trahatt, pa kroppen en brun trarock, kring livet ett svart traskarp, pa benen hade han vida, graa traknabyxor och trastrumpor och pa fotterna svart trakangor. Han var nymalad och nyfernissad, sa att han sken och blankte i manskenet, och detta gjorde val sitt till att ge honom en sa godmodig uppsyn, att pojken genast fattade fortroende for honom.

I vanstra handen holl han en tratavla, och dar laste pojken:

Jasa, karlen var bara en fattigbossa. Pojken kande sig snopen. Han hade vantat sig, att detta skulle vara nagot riktigt markvardigt. Och nu kom han ihag, att den dar trakarlen hade morfar ocksa talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte sa mycket om honom. Och det var nog sant, for ocksa han hade svart att skilja sig fran trakarlen. Han hade nagot sa gammaldags over sig, att man nog kunde ta honom for att vara mangen hundra ar, och pa samma gang sag han sa stark och morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tanka sig, att folk gjorde forr i varlden.

Pojken hade sa roligt av att se pa trakarlen, att han rent glomde bort den andre, som han flydde for. Men nu horde han honom. Han vek av fran gatan och kom in pa kyrkogarden. Han kom efter hit ocksa! Vart skulle pojken ta vagen?

I detsamma sag han trakarlen boja sig ner mot honom och stracka fram sin stora, breda hand. Det var omojligt att tro honom om annat an gott, och pojken stod med ett hopp uppe i handen. Och trakarlen lyfte honom till sin hatt och stack in honom under den.

Natt och jamnt var pojken gomd, natt och jamnt hade trakarlen fatt ner armen pa ratt plats igen, sa stannade bronskarlen framfor honom och stotte ner kappen i marken, sa trakarlen skakade pa sin pall. Darpa sade bronskarlen med stark och klingande rost: "Vad ar han for en?"

Trakarlens arm for uppat, sa att det knakade i det gamla travirket, och han rorde vid hattbrattet, nar han svarade: "Rosenbom med forlov, Ers Majestat. En gang i tiden hogbatsman pa linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjanst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, pa sistone skuren i tra och utstalld pa kyrkogarden som fattigbossa."

Det klack till i pojken, nar han horde, att trakarlen sade: "Ers Majestat". For nar han tankte efter, sa visste han, att statyn pa torget forestallde den, som hade grundlagt staden. Det var nog ingen mindre an sjalvaste Karl den elfte, som han hade rakat ut for.

"Han gor bra reda for sig," sade bronskarlen. "Kan han nu ocksa saga mig om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i natt? Det ar en nasvis kanalje, och far jag bara tag i honom ska jag lara honom mores." Darmed stotte han an en gang kappen i backen och sag forfarligt ond ut.

• Предыдущая
• 25/137
• Следующая