Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 16
- Предыдущая
- 16/137
- Следующая
"Jag kan val inte tro, att det ar nagot i olag med bostaden, herr Ermenrich," sade Akka Det visade sig nu, att det ar sant, det, som sages, att en stork sallan kan oppna sin nabb utan att klaga. Vad som gjorde, att det, som storken sade, lat annu bedrovligare, var, att han hade svart att fa fram orden. Han stod en lang stund och bara klapprade med nabben och talade sedan med hes och svag rost. Han beklagade sig over allt mojligt: boet, som lag overst pa takasen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fordarvat av vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera fa i Skane. Skaningarna hollo pa att tillagna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. Han amnade flytta fran detta land och aldrig mer komma tillbaka.
Medan storken klagade, kunde Akka, vildgasen, som ingenstans agde huld eller skydd, inte lata bli att tanka for sig sjalv: "Om jag hade det sa bra som ni, herr Ermenrich, sa skulle jag halla mig for god att klaga. Ni har forblivit en fri och vild fagel, och anda star ni sa val hos manniskorna, att ingen vill lossa ett skott pa er eller stjala ett agg ur ert bo." Men allt detta beholl hon for sig sjalv. Till storken sade hon endast, att hon inte kunde tro, att han skulle vilja flytta bort fran ett hus, dar storkar hade haft sitt tillhall, alltifran det byggdes.
Da fragade storken hastigt om gassen hade sett grarattorna, som tagade mot Glimmingehus, och nar Akka svarade, att hon hade sett otyget, borjade han beratta om de tappra svartrattorna, som i manga ar hade forsvarat borgen. "Men i denna natt kommer Glimmingehus att fall i grarattornas vald," sade storken suckande.
"Varfor just i denna natt, herr Ermenrich?" fragade Akka.
"Jo, darfor att nastan alla svartrattorna i gar kvall drog till Kullaberg," sade storken, "eftersom de litade pa att alla andra djur ocksa skulle skynda dit. Men ni ser, att grarattorna har stannat hemma, och nu samlar de sig for att intranga i borgen i natt, nar den bara forsvaras av nagra gamla stackare, som inte har orkat folja med till Kullaberg. De kommer nog att na sitt mal, men i sa manga har har jag levat i grannsamja med svartrattorna, att det inte behagar mig att bo pa samma stalle som deras fiender."
Akka forstod nu, att storken hade blivit sa forargad over grarattornas handlingssatt, att han hade sokt upp henne for att fa beklaga sig over dem. Men efter storkars sed hade han helt sakert inte gjort nagot for att forebygga olyckan. "Har du skickat bud efter svartrattorna, herr Ermenrich?" fragade hon. – "Nej," svarade storken, "det skulle inte tjana nagot till. Innan de hinner tillbaka, ar borgen redan tagen." – "Det ska ni inte vara sa saker pa, herr Ermenrich," sade Akka. "Jag kanner en gammal vildgas, jag, som garna vill hindra sadana nidingsdad."
Nar Akka sade detta, lyfte storken huvudet och sag stort pa henne. Och det var ju inte underligt, for gamla Akka hade varken klor eller nabb, som dugde i strid. Och till pa kopet var hon en dagfagel, och sa fort morkret kom, foll hon hjalplost i somn, under det att rattorna kampade just om natten.
Men Akka hade tydligen bestamt sig for att bista svartrattorna. Hon kallade fram Yksi fran Vassijaure och befallde honom att fora gassen upp till Vombsjon, och nar gassen gjorde invandningar, sade hon myndigt: "Jag tror, att det blir bast for alla, att ni lyder mig. Jag maste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni foljer mig, kan det inte undgas, att gardsfolket far se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill fora med mig pa denna resa, ar Tummetott. Han kan gora mig mycken nytta, darfor att han har goda ogon och kan halla sig vaken om natten."
Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och nar han horde vad Akka sade, strackte han pa sig for att bli sa stor han kunde och steg fram med handerna pa ryggen och nasan i vadret och amnade saga, att han visst inte ville vara med om att slass med grarattor. Hon fick se sig om efter hjalp pa annat hall.
Men i samma ogonblick, som pojken blev synlig, borjade storken rora pa sig. Forut hade han enligt storkars vana statt med huvudet nerbojt och nabben tryckt emot halsen. Men nu hordes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sankte nasan blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju ganger, allt under det att pojken skrek och gassen ropade: "Var tar nu er till, herr Ermenrich?" Det ar ingen groda. Det ar en manniska, herr Ermenrich."
Till sist satte anda storken ner pojken alldeles oskadd. Darpa sade han till Akka: "Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor dar, var mycket angsliga, nar jag reste. Nu kan vara viss om att de blir mycket glada, nar jag berattar for dem, att Akka, vildgasen, och Tummetott, manniskorparveln, kommer efter for att radda dem."
Darmed strackte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte astad som pilen, nar den far fran en hart spand bage. Akka forstod, att han gjorde narr av henne, men hon lat sig ingenting bekomma. Hon vantade, tills pojken hade funnit reda pa sina traskor, som storken hade skakat av honom; darpa satte hon honom pa sin rygg och foljde storken. Och pojken for sin del gjorde intet motstand och sade inte ett ord om att han inte ville folja med. Han hade blivit sa ond pa storken, att han riktigt satt och fnyste. Det langa rodbenet trodde, att han ingentill dugde till, darfor att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog var for en karl.
Ett par ogonblick darefter stod Akka i storkboet pa Glimmingehus. Det var ett stort och praktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och darover lago flera varv kvistar och grastuvor. Boet var sa gammalt, att manga buskar och orter hade slagit rot daruppe, och nar storkmor lag pa agg i den runda halan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten over en del av Skane att frojda sig at, utan hon hade ocksa nyponblommor och taklok att titta pa.
Bade pojken och Akka kunde genast se, att har forsiggick nagot, som vande upp och ned pa all vanlig ordning. Pa storkboets kant sutto namligen tva kattugglor, en gammal grastrimmig katt och ett dussin utgamla rattor med forvaxta tander och rinnande ogon. Det var just inte sadana djur, som man annars far se i fredligt samkvam.
Ingen av dem vande sig om for att se pa Akka eller halsa henne valkommen. De tankte inte pa annat an att stirra efter nagra langa, graa linjer, som skymtade fram har och dar pa de vinternakna falten.
Alla svartrattorna hollo sig tysta. Man kunde se pa dem, att de befunno sig i djup fortvivlan och val visste, att de varken kunde forsvara sina egna liv eller borgen. De bada ugglorna sutto och rullade med sina stora ogon, vredo pa ogonkransarna och talade med hemska, skarpa roster om grarattornas stora grymhet, och att de maste flytta bort ur sitt bo, darfor att de hade hort om dem, att de varken skonade agg eller dunungar. Den gamla strimmiga katten var viss om att grarattorna skulle bita ihjal honom, nar de i sa stort antal trangde in i borgen, och han gralade oupphorligen pa svartrattorna. "Hur kunde ni vara sa dumma, och lata era basta krigare dra bort?" sade han. "Hur kunde ni lite pa grarattorna? Det ar alldeles oforlatligt."
De tolv svartrattorna svarade inte ett ord, med storken kunde trots sin bedrovelse inte lata bli att gackas med katten. "Vet inte angslig, Mans huskatt!" sade han. "Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit for att radda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu maste jag stalla mig att sova, och jag for det med storsta lugn. I morgon, nar jag vaknar, finns nog inte en enda graratta pa Glimmingehus."
Pojken blinkade at Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa ner storken i backen, nar denne nu stallde sig att sova pa yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon sag inte alls forargad ut. I stallet sade hon i belaten ton: "Det voro val daligt, om den, som ar sa gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur varre svarigheter an denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan halla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap for mig rakning, sa tanker jag, att allt ska ga val."
- Предыдущая
- 16/137
- Следующая
