Jag ser fran skolans dar en bild,
av fingrar markt, med plumpar spilld,
pa kalkad vagg i prima,
en karta, klistrad upp pa larft,
utav den svenska jord vi arvt,
vart land fran fordomtima.
Dar lag det mellan fjall och sjo
pa Skandinaviens halva o,
som, nar den sags fran sidan,
for var primanska fantasi
ett utstrackt lejon kunde bli
i vila och forbidan.
Pa kartan stirrade vi sma,
och tanken hisnade att ga
den andlost langa vagen
fran Ystad uppat Tornea, –
den notte man ut jarnskor pa
som i den gamla sagen.
An tanker jag mig var provins
i samma farger, som jag minns
fran kartans bjarta granser:
ett Skane gult som skordefalt,
ett Sormland gront som bjorkens talt,
da Varmland stalblatt glanser.
Langst upp i norr ett blodrott snitt;
dar vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken atervande
till Sveas bygd med berg och slatt,
sma stader liksom smultron tatt
och strommar utan ande.
De runno har, de floto dar,
och det var vanda och besvar
att halla ihop dem alla;
i klassens mummel, laxors sus
jag horde deras fjarran brus
for mina oron svalla.
Ur minnet gledo namnen han
sa snabbt som nagra timmertran
pa Vasterbottens alver,
och barnatarars salta tag
forente sig med varje vag,
som genom Norrland valver.
Men liksom Engelbrekt med mod
fran stad till stad, fran flod till flod
vi fram till malet lande.
Erovringen var lang och svar,
men nu var fosterjorden var,
nu, da dess drag vi kande. –
Dar forr vi sutto, du och jag,
ett slakte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den, som hos oss var framst i led,
bland denna ungdom sjonke ned
kanhanda till den siste.
Nu bojas over kartans blad
de huvun sma i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts langt, for dem syns kort,
och alla avstand svinna bort
i jarnvagstidevarvet.
De lasa pa det svarta nat,
som korsar alvens blaa fjat
och genom fjallet spranger.
Lokomotivets galla sus
i flodsystemets dova brus
pa kartan in sig mangder.
Men sag, vad tanker du darvid,
du unga att i angans tid,
var kinder kunskap bleker?
Har val i brinnande termin
du dorren stangt for fantasin,
som skimrar och som leker?
Nej, an mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
var barndoms trostarinna.
Med hennes trollglas i sin hand
i laxans torra okensand
skall liv och farg han finna.
Du hulda fe, du barnens van,
i boken braddar mala an
din bildvarld for de unga!
At hemmets skog och fjall och alv,
at jarnets doda massa sjalv
giv sa en sjal, en tunga!
Och pragla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall agna glad en gang
sin levnads garning eller sang
och do for att forsvara!
